Natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö
Oj hej hej
Igår var det somsagt dags för Håkan Hellström på Uppsala Konsert och Kongress. Och ja, nu skulle jag ju kunna skriva ett långt inlägg om hur fantastiskt och underbart det var, men det skulle mest bli en lång radda av superlativ som säkert inte är särskilt intressant att läsa. Jag skulle kunna skriva att hela kvällen var perfekt, att Håkan är finast i världen, att playlisten var underbar, att Håkans berättelser mellan låtarna alltid träffar så hårt, och att avslutningen där han helt spontant tillägnade en låt till den ensamma grabben i en av logerna var magisk. Jag skulle kunna skriva om att kören når perfektion i "Precis som Romeo" och att hela UKK var som ett stort, bultande hjärta i "Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig". Eller att det faktiskt känns som att jag ska dö på riktigt när han tar i så mycket när han sjunger "nej, åren har nog slitit hårdare på mig" för andra gången i "Jag vet vilken dy hon varit i".
Men. Som Ingemar Stenmark skulle ha sagt, Hä löns int´ förklar´ för den som int´ begrip. Och alla ni som faktiskt förstår, er behöver jag inte förklara för. Vi kan bara förena oss i övertygelsen om att vi har varit med om någonting magiskt.
puss!
