Varför är det på riktigt?
Det är märkligt, att käkarna kan glömma bort hur man gör något så naturligt som att tugga mat. Man kan hävda att käkarnas enda viktiga roll i världen är att tugga mat, de ska inte kunna glömma bort hur man gör det. Ögonlocken ska inte glömma bort hur man sluter sig och somnar. Lungorna ska veta hur man andas lugnt, hjärtat ska inte gå sönder och den man älskar ska inte bedra en.
Det är så mycket som inte är som det ska vara. Som aldrig har varit som det borde ha varit - som aldrig har varit vad jag trott att det har varit.
Medan jag har drömt om romantiska platser att lova varandra kärlek i nöd och lust på, då har du gett dig själv och dina grönbruna ögon med skrattrynkorna som jag älskar till någon annan.
Medan jag har längtat efter att få göra det allra finaste tillsammans med dig, då har du sett min längtan. Medan du har sett min längtan har du gett det allra finaste till så många andra, men inte till mig.
När jag har drömt om en framtid - om en gemensam framtid, om renoverade brygghus, om villa med sjötomt, om bostadsrätter i innerstaden, om hästar och hundar och små lintottar med grönbruna ögon, då har du haft tusen hemligheter om lika många andra framtidsdrömmare.
Medan jag har drömt naivt om färgkodade kök, renoverade möbler, dubbelsängar, panelgardiner och att få äta frukost tillsammans med dig och din charminga morgonfrisyr varje dag - då har du drömt om att dela någon annans säng.
Jag har varit så uppslukad av det triviala att jag inte noterat att du inte stått vid min sida. Det har du aldrig gjort, men jag har ingenting märkt.
Jag lovade att älska dig som om jag var osårbar. Jag lovade att våga. Och när jag vågade, när jag släppte bägge händerna från styret och blundade med övertygelsen att om jag ramlar, då finns du där och tar emot mig, då var det du som satte pinnar i hjul som snurrade i full fart, så att allt bara blev asfalt och skrapsår och hjärnskakning.
--
Min fina, fina mamma, jag älskar dig så mycket. Du som alltid finns för mig, som alltid torkar tårar och plåstrar asfalstskrapade knän och hjärtan. Du som ligger i min säng och stryker på min rygg och lägger dina armar om mig så att inget kan göra illa mig mera.
--
Och nu? Nu ska jag lära mina lungor att andas, mina ögonlock att sova och mina käkar att tugga igen. När allt det fungerar som det ska kanske jag kan hitta ett svar på allt annat.
En dag ska jag vara såhär igen. Glad, förväntansfull och stark.
Det är så mycket som inte är som det ska vara. Som aldrig har varit som det borde ha varit - som aldrig har varit vad jag trott att det har varit.
Medan jag har drömt om romantiska platser att lova varandra kärlek i nöd och lust på, då har du gett dig själv och dina grönbruna ögon med skrattrynkorna som jag älskar till någon annan.
Medan jag har längtat efter att få göra det allra finaste tillsammans med dig, då har du sett min längtan. Medan du har sett min längtan har du gett det allra finaste till så många andra, men inte till mig.
När jag har drömt om en framtid - om en gemensam framtid, om renoverade brygghus, om villa med sjötomt, om bostadsrätter i innerstaden, om hästar och hundar och små lintottar med grönbruna ögon, då har du haft tusen hemligheter om lika många andra framtidsdrömmare.
Medan jag har drömt naivt om färgkodade kök, renoverade möbler, dubbelsängar, panelgardiner och att få äta frukost tillsammans med dig och din charminga morgonfrisyr varje dag - då har du drömt om att dela någon annans säng.
Jag har varit så uppslukad av det triviala att jag inte noterat att du inte stått vid min sida. Det har du aldrig gjort, men jag har ingenting märkt.
Jag lovade att älska dig som om jag var osårbar. Jag lovade att våga. Och när jag vågade, när jag släppte bägge händerna från styret och blundade med övertygelsen att om jag ramlar, då finns du där och tar emot mig, då var det du som satte pinnar i hjul som snurrade i full fart, så att allt bara blev asfalt och skrapsår och hjärnskakning.
--
Min fina, fina mamma, jag älskar dig så mycket. Du som alltid finns för mig, som alltid torkar tårar och plåstrar asfalstskrapade knän och hjärtan. Du som ligger i min säng och stryker på min rygg och lägger dina armar om mig så att inget kan göra illa mig mera.
--
Och nu? Nu ska jag lära mina lungor att andas, mina ögonlock att sova och mina käkar att tugga igen. När allt det fungerar som det ska kanske jag kan hitta ett svar på allt annat.
En dag ska jag vara såhär igen. Glad, förväntansfull och stark.
Kommentarer
Trackback
